Befolkningsutveckling

Efter slutet av det stora nordiska kriget(1700-1721) omfattade det svenska riket utom det nuvarande Sverige också det nuvarande Finland samt två områden i norra Tyskland. Från och med 1749 finns det en någorlunda säker befolkningsstatistik, den äldsta i världen. Enligt denna hade det nuvarande Sverige 1749-50 knappt 1,8 miljoner invånare och Finland drygt 400 000. Befolkningen hade då (enligt ganska osäkra moderna beräkningar) ökat med 300 000 i Sverige och med 100 000 i Finland sedan slutet av det stora nordiska kriget (1721). Omkring år 1800 var siffran för Sverige drygt 2,3 miljoner och för Finland 0,8 miljoner. Både födelsetal och dödstal var höga: 30-35 respektive 25-30 promille. 20 % av alla barn dog före ett års ålder, och även om man räknar bort dessa var medellivslängden under andra halvan av 1700-talet bara 44 år. Under 1700-talet började man inrätta sjukhus (lasarett) i de större städerna och tjänster som provinsialläkare på landbygden, men dåtidens sjukvård var primitiv – större medicinska landvinningar kom först på 1800-talet.

Folkökningen var sedd över hela perioden i stort sett jämn och måttlig, men missväxt och krig slog hårt och ledde vissa år till folkminskning.

De allra flesta svenskar och finländare bodde på landsbygden: den första säkra siffran från år 1800 anger att bara 9,8 % av befolkningen i nuvarande Sverige bodde i städer; i Finland var siffran ännu lägre (5,5 % 1805). Städerna var mycket små: år 1800 hade rikets andra stad Göteborg bara 13 000 invånare. Därnäst kom Stralsund i svenska Pommern (Tyskland) med 12 000, Åbo i Finland med 11 000, den viktiga marinbasen Karlskrona med 10 000 och Norrköping med 9 000 invånare. Stockholm dominerade stort med 3 % av den totala folkmängden såväl 1720 (45 000 invånare) som 1800 (76 000). (Samtidigt hade London 959 000, Paris 600 000, S:t Petersburg 220 000, Berlin 172 000 och Köpenhamn 101 000 invånare.) Dödligheten i städerna var 50 % högre än på landsbygden, så det behövdes hela tiden ett stort inflyttningsöverskott för att invånarantalet inte skulle sjunka.

För att skydda alla dessa åkerlappar inne i skogen gick det åt mycket trävirke till stängsel. Myndigheterna försökte motverka detta genom att försöka förmå nyodlarna att använda sten till stängsel. Det är under 1700-talet som torpare och bönder börjar bygga alla dessa mil av stengärdsgårdar som vi ännu kan se, framför allt i skogsbygderna.