Europa på 1700-talet

Från och med Westfaliska freden 1648 och fram till Första världskrigets slut 1918 bestämde ett litet antal stormakter “storpolitiken” på den europeiska kontinenten. Den så kallade maktbalanspolitiken innebar att en stormakt som hotade att öka sitt inflytande omedelbart fick två eller flera av de andra mot sig. Många gånger ledde maktbalanspolitiken till krig. På kartan kan Du se vilka stormakterna var och vilket område de behärskade 1763:

Storbritannien (England, Wales och Skottland) med Irland, som engelsmännen slutgiltigt hade underkuvat på 1600-talet. Skottarna hade försökt göra sig självständiga 1745 men misslyckats. Gibraltar hade britterna i början av 1700-talet tagit från Spanien. Storbritannien utvecklades under 1700-talet till att bli Europas och därmed världens främsta sjömakt.
Frankrike, den folkrikaste och också den rikaste stormakten, som i sydöst var lite mindre än nu. Frankrike var också en betydande sjömakt men besegrades till sjöss av britterna i det krig som slutade 1763. Sedan byggde Frankrike visserligen upp sin krigsflotta igen, till en nivå som närmade sig britternas, men under revolutionskrigen efter 1793 krossades den av britterna.

Det habsburgska imperiet eller Österrike, som omfattade dagens Österrike, Tjeckien, Slovakien, Ungern, Slovenien, Kroatien, delar av Rumänien och Serbien, men också stora områden i norra Italien samt Luxemburg och nästan hela Belgien. Imperiet innehöll alltså en mängd olika etniska grupper. Detta tyckte dock ingen var konstigt på den tiden. Ingen fann det heller onormalt att riket inte hängde ihop geografiskt. Detta var före nationalismens tid, och stater hölls samman av den dynastiska principen, alltså kring härskarens släkt, i detta fall släkten Habsburg. Släktens överhuvud hade mängder av titlar, bl a storhertig av Österrike, kung av Böhmen (Tjeckien) och kung av Ungern. Men den förnämsta titeln var kejsare av “det heliga romerska riket av den tyska nationen” (också kallat “Tysk-romerska riket”), även om detta löst sammanfogade rike sedan 1648 inte betydde så mycket i praktiken. Därför brukar man tala om härskaren över Österrike som “kejsaren” respektive “kejsarinnan”.

Preussen, egentligen Brandenburg-Preussen, med sin kärna i den nuvarande tyska delstaten Brandenburg runt Berlin. Preussen kallades området längst i öster, numera delat mellan Litauen, Ryssland och Polen. (I början av 1700-talet tog sig kurfursten av Brandenburg titeln “kung i Preussen”, och därefter brukar man kalla staten för Preussen.) Större delen av Preussens område tillhör sedan 1945 Polen. Men riket omfattade också spridda områden i nordvästra Tyskland.

Ryssland var på framryckning väster- och söderut och hade under Peter den store erövrat stora områden från det svenska riket. Under slutet av 1700-talet skulle Ryssland från Polen (se nedan) ta resten av Lettland, Litauen, Vitryssland och merparten av Ukraina. Ryssarna kom också att erövra Svarta havets nordkust från osmanerna.
Osmanska (Ottomanska) riket var sedan 1700 på defensiven gentemot Österrike och senare Ryssland. Stora områden var i praktiken självstyrande, framför allt de så kallade Barbareskstaterna i Nordafrika. Men osmanerna var under 1700-talet fortfarande en makt att räkna med. Sultanen och hans regering kallades allmänt “Höga porten” eller bara “Porten”. Frankrike, och även Sverige, hade under hela 1700-talet goda förbindelser med osmanerna.

Under 1700-talet var Spanien och Nederländerna inte längre några “första rangens” stormakter, trots sina stora kolonialvälden. Portugal hade närmast blivit en brittisk satellit. Det svenska riket förlorade sin stormaktsställning efter Karl XII:s nederlag vid Poltava 1709. Danmark-Norge hade en betydande flotta, ett Nordsjövälde med Island, Färöarna och områden på Grönland, och besittningar i Indien (Tranquebar), Västafrika och Västindien, men räknades ändå inte som stormakt, lika lite som Sverige.

Det till ytan väldiga riket Polen-Litauen skulle snart upphöra att existera: 1772, 1793 och 1795 delade Preussen, Ryssland och Österrike upp hela territoriet mellan sig. Huvudorsaken var att de polska adelsmännen hade lyckats alltför väl med att hindra kungarna att skapa en polsk centralmakt, som kunde samla riket till försvar.

De övriga vita områdena på kartan upptogs av några medelstora stater (vissa med väl så många invånare som de nordiska länderna!) och många små.

Varje stormakt försökte hela tiden knyta till sig så många som möjligt av de mindre staterna. Frankrike betalade t ex under 16- och 1700-talen stora summor i bidrag till Sverige, som i gengäld ett par gånger måste gå i krig när Frankrike krävde det. När en tron blev ledig tävlade stormakterna om att få sin respektive kandidat vald, och två av de stora krigen under 1700-talet har också benämningen “tronföljdskrig”. Sydtyskland var ett speciellt känsligt område för Frankrike och Österrike: ingen av dem ville låta den andra makten (eller Preussen) öka sitt inflytande där. Britternas stora bekymmer var och förblev den belgiska kusten. Den ligger väl till för fientliga invasionsföretag mot Sydengland, och därför föredrog britterna att en landmakt som Österrike behärskade nuvarande Belgien. (Följaktligen blev de nervösa inför minsta österrikiska försök att bygga upp en sjömakt där, vilket var ett av skälen till det hårda brittiska motståndet mot det kejserliga Ostendekompaniet på 1720-talet. Ostende är en hamnstad på den belgiska kusten.)