Invandrarna i 1700-talets Göteborg

Judarna i Sverige under 1600 – 1800-talet

Personer som tillhörde vissa grupper, t ex judar, turkar och morianer, skulle enligt kyrkolagen från 1686 ges kristendomsundervisning, döpas och därmed anpassas till det svenska samhället. Just den religiösa renlärigheten kom länge att hindra invandring till Sverige och stadigvarande bosättning i landet för vissa folkgrupper och religiösa minoriteter. För judarna gällde dessa regler i ytterligare ca 100 år.

Den judiska invandringen till Sverige började på 1600-talet. Då bosatte sig en liten grupp döpta judar sig här. En mindre grupp från den tysk-judiska kulturkretsen sökte sig i hemlighet hit, men de avvisades genom den kungliga förordningen 1685.

Skråna motsatte sig deras närvaro. Sverige var en monoteistisk stat och Opionen mot dem var stor. Men judarna som kom hit försökte inte värva nya anhängare eller utmana sina värdkulturer i religiöst hänseende. De första judarna i Sverige lät till och med döpa sig för att bli accepterade. De gavs då mera “kristliga” namn.

Judarna kom under 1600-talet att bli intressanta för handelsidkarna eftersom de var kapitalstarka och därigenom intressanta som investerare. Judarna var kunniga i handel, och de spelade en stor roll vid sidan av skotska, tyska och holländska köpmän i den nya tidens första århundraden. Dem var även ekonomiskt attraktiva genom att deras ibland stora rikedomar kunde beskattas oberoende av de lagar som gällde för innevånarna i respektive länder.

Det var problematiskt att förverkliga en judisk invandring till Sverige. Motviljan mot de judiska handelsmännen var mycket stark. År 1723 förordnade kronan:

Så bör alla Judar, Landstrykare, Tråddragare och Hächtmakare, som fara omkring landet till följe av resolution på prästerskapets besvär av år 1660, fasttagas och till kronans arbete brukas.

De judar som åsyftades i förordningen var de som kom i från dem östeuropeiska länderna. Dem kom hit p g a judefientligheter i sina ursprungliga hemländer. De ville försörja sig som hantverkare eller gårdfarihandlare. Staten förde en mycket restriktiv politik gentemot dessa fattiga judar, eftersom man inte, kunde tjäna pengar på dessa. Man prioriterade i stället judar i från Spanien och Portugal. Dessa betraktades som en högre klass p g a sin rikedom och framgång i affärsvärlden.

Under Karl XI:s och Karl XII:s tid erhöll judar pass till Sverige samt rätt att under en kortare tid uppehålla sig i landet. Bland Karl XII:s fordringsägare från fälttågen fanns judar vilka flera av dem följde med kungen till Sverige. De stannade under lång tid och fick rätt att hålla gudstjänst. Andra judar som inte fanns i kungens närhet fick dock inte komma in i landet.

Först med den “upplyste” kungen Gustav den III förändrades synen på judarnas invandring, bosättning och religionsutövning i Sverige. Gustav den III gav år 1775 en jude från Tyskland, Aaron Isaak, tillstånd att med sin familj slå sig ner i Stockholm. Sedan en judisk församling bildats i Stockholm på 1770-talet och sedan fri religions utövning tillåtits även för judar i det som frihamn förklarade Marstrand, reglerades förhållandena år 1782 i ett “judereglemente” utfärdat av Kommerskollegium.

Enligt “judereglementet” begränsades bosättningsrätten till Stockholm, Göteborg och Norrköping, några undantag gjordes för städerna Marstrand och Karlskrona. Det bestämdes också att var och en jude som önskade erhålla näringsbrev som självständig näringsidkare måste införa ett kapital av minst 2000 riksdaler specie. Det talade även om vilka yrken som tilläts. Detta reglemente upphävdes 1838 varigenom alla judar i landet gjordes till svenska medborgare.

I början av 1800-talet försökte vissa grupper i riksdagen få igenom antijudiska lagar. De ville ha invandrings förbud för judar. De lyckades också till en viss del, för varje jude som ville flytta till Sverige var tvungen att begära ett tillstånd från regeringen. Men judarna i Sverige hade också många vänner. År 1854 fick judar rätt att bosätta sig var som helst i Sverige och så småningom fick de även rösträtt.

De flesta judar var angelägna om en snabb ackulturation. De var rädda för att genom avvikande livsmönster skapa en negativ bild av den svenska judenheten. De utvecklade tidigt ett dubbelliv, där de i det offentliga livet var svenskar men i hemmet var de judar.

År 1840 bodde det 911 personer med judisk börd i Sverige, främst i Stockholm och Göteborg. 1870 hade antalet personer ökat till omkring 1500. I förhållande till sitt antal spelade judiska affärsmän och kapitalägare en stor roll inom textilindustrin och grosshandeln under 1800-talet. Främst betydelse hade dem som kreditgivare. Dem spelade även en framträdande roll vid grundandet av flera stora bank- och kreditföretag vid mitten av 1800-talet, bl a Skandinaviska Enskilda Banken.

Äktenskap mellan judar och icke-judar var förbjudna fram till 1863 och de judiska församlingarna var, därför länge slutna enheter.

I Göteborg var ända sedan stadens grundande de främmande inslagen påtagliga och accepterade. Många olika folkslag, språk och religioner florerade i stadens hamnar och handelshus. Detta har möjligen gjort det lättare för många judiska familjer att etablera sig i Göteborg. I staden engagerade sig många i handel och köpenskap. Bland de tidiga släkterna kan nämnas Magnus, Schlesinger, Henriques och Warburg, till de senare hörde namn som von Reis, Delbanco, Francke, Philipson, Mannheimer och Fürstenberg – samtliga kända i stadens ekonomiska och kulturella liv. De judiska insatserna i stadens ekonomiska liv ökade sedan kraftigt under 1800-talet, nämnas kan Gumperts bokhandel, Turitz Grand Bazar, Holmens bruk, Göteborgs privatbank och senare genom donation t ex det Fürstenbergska galleriet på Göteborgs konstmuseum. E Magnus var en av donatorerna vid skapandet av Göteborgs högskola, och efter hans död testamenterades pengar till bl a Barnsjukhuset i Göteborg och slöjdföreningens skola.