Jordbruket

Jordbruket
De allra flesta svenska undersåtar på 1700-talet hade sin huvudsakliga inkomst av jordbruk och boskapsskötsel, som bönder eller jordbruksarbetare, men också som statstjänstemän – de flesta av dessa, framför allt officerare och präster, avlönades med statlig jord genom indelningsverket. (Också städernas borgare höll sig ofta åtminstone med kreatur.)

Bönderna bodde ännu 1750 vanligtvis i på medeltida sätt i tegskiftade byar, där varje gård kunde ha jord på 30-40 ställen. Under senare delen av 1700-talet påbörjade man visserligen den långvariga processen med att lägga samman jordbitarna (förordningarna om storskifte 1757-62). Längst kom man i Skåne. Men huvudsakligen hör skiftesreformerna (enskifte, laga skifte) till 1800-talets utveckling.

Brukningsmetoderna var under 1700-talet överallt de traditionella som man hade använt sedan medeltiden, och avkastningen i bondejordbruket var låg. Däremot bröt man ny åker i takt med att befolkningen ökade, framför allt på gammal betesmark (äng) och på byarnas utmarker. Skogsbygdernas andel av totalbefolkningen ökade, eftersom det fanns mer utrymme för nyodling där än i de centrala slättbygderna. Myndigheterna uppmuntrade nyodlingen genom att ge bönderna större frihet att stycka av torp på sina ägor, eftersom detta förväntades ge ökade skatteinkomster. (Torparen fick arrendera en jordbit mot att han och hans familj odlade upp den, men den nya åkerjorden förblev bondens egendom.)