Kaffet introduceras i Sverige

I ett flertal utländska böcker som behandlar kaffets historia kan man läsa att kaffet introducerades i Sverige år 1674. Var och hur förtäljer inte böckerna. Den förste svensk som man verkligen vet har smakat på kaffet är Claes Rålamb, som var Karl X Gustavs sändebud i Turkiet 1657. I Turkiet fick han vid ett flertal tillfällen smaka på den exotiska drycken.

För övrigt var det i slutet av 1600-talet som kaffet blev vanligt inom Sveriges gränser. Göteborgstullens papper från 1685 visar att någon det året tog in ett halvt kilo kaffe. Det är första gången man säkert vet att kaffe kom till Sverige. Tre år senare fanns kaffe med i apotekens prislista.

År 1717 började kaffet att flitigt figurera i de svenska tullräkenskaperna. Till en början var det bara män som drack kaffe. Den som satte fart på kaffedrickandet var Karl XII. Det var under fälttågen i Turkiet som han lärde sig tycka om kaffe och Karl XII hade med sig en turkisk kaffekokningsapparat till Lund 1716.

Kaffe hus

De första kaffehusen uppstod i hamnstäderna och var mycket enkla lokaler som främst besöktes av sjöfolk. I så kallade bättre sällskap undvek man att använda sig av ordet kaffehus, eftersom man ansåg att dessa var hemvist för liderlighet och dåliga seder. Kaffehusen började växa upp i Stockholm och år 1728 fanns det 15 stycken. Jämfört med övriga huvudstäder i Europa var denna siffra låg, t ex i Paris vid denna tiden fanns det 300 stycken.

Kaffehusen låg ofta i husens övervåningar och besöktes bara av män. Kaffehusen var samlingsplatser för litteratörer, politiker och andra intellektuella, det fördes livliga diskussioner och man spelade kort. De förnämsta låg vid eller i trakten av Stortorget och Riddarhustorget. Dessa bättre kaffehus var närmast ett slags klubbar, även om dem var öppna för alla, och de hade rykte om sig att vara tillhåll för unga snobbar utan arbete som fördrev tiden med kaffepimplande och fåfängt prat.

Kaffet blev under de närmaste åren mycket populärt bland stora delar av befolkningen, framför allt i dem borgerliga kretsarna.

Kaffeförbud

Svenskarna drabbades av sitt första kaffeförbud på grund av en politisk tvist. Tidigare dracks det mycket brännvin, representanter för adel, präster och borgare lyckades genomdriva ett förbud mot brännvinsbränning, till böndernas stora förtvivlan. Dessa hämnades genom att genomdriva ett kaffeförbud.

Flera kaffeförbud infördes under 1700-talets senare hälft. År 1747 ålades kaffedrickare att betala en särskild skatt. 1756 förbjöds all konsumtion av kaffe, vilket resulterade i vinstgivande smuggling. Ett nytt förbud utfärdades 1766. Detta hade lika liten effekt som tidigare och då kaffedrickarna hade blivit så många att de utgjorde en folkopinion, upphävdes förbudet 1769 och man införde kaffetull i stället.

Kaffet var en lyxartikel som onödigt belastade importen ansågs det. Trots förbuden ökade konsumtionen och kaffedrickningen var vid 1800-talets mitt utbredd också bland lantbefolkningen. Det sista förbudet upphävdes 1822. Under 1900-talet har kaffet i Sverige varit ransonerat under 1:a och 2:a världskrigen.

Konditorier

I början av 1800-talet gick det allt sämre för kaffehusen och de fick dåligt rykte. I stället blev det modernt att gå på schweizeri eller konditori, en blandning av kaffehus och sockerbagarbod. Där var de söta bakverken lika viktiga som kaffet. Kvinnorna börjar bli ofta sedda gäster och det blev ett uppskattat söndagsnöje för hela familjen att “gå på kondis”.

Dricka kaffe hemma

I början av 1700-talet dracks kaffet i dem välbärgade hemmen i städerna. På landsbygden spred sig kaffedrickandet långsammare. Dem enda som drack kaffe på landet var de förmögna, och då endast vid högtidliga tillfällen när man fick “stor främmande i från stan”.
I slutet av 1700-talet hade kaffedrickandet ökat och även dem lägre klasserna, arbetare och bönder drack kaffe i stora mängder. Kaffet ansågs till en början vara en fruntimmers dryck men blev efter hand en allmän morgon- eller förmiddagsdryck. Senare blev eftermiddags kaffet ett vanligt mellanmål och numera är kaffet ofta en ersättning för middagens efterrätt.

Kaffesurr

Eftersom kaffebönorna var dyra och det ständigt förekom förbud blev det vanligt med kaffeersättningar. Det äldsta ersättningsmedlet är cikorian, ett “kaffe” som är tillverkat av säd som rostas med en särskild metod. Andra vanliga surrogat är råg, vete, korn, ärtor, ekollon, äpple- och aprikoskärnor, sockerbetor och maskrosrötter.

Skadligt eller välgörande?

Många europeiska läkare har sedan 1570-talet varnat för kaffet och bland annat sagt att det orsakar sömnlöshet och impotens. Faktum är att det ohälsosamma kaffedrickandet vidtog i slutet av 1800-talet när kaffe kokades på gammal sump i var stuga och många barn i fattiga familjer uppföddes på kaffelank och bröd. Omkring 1900 hyste man allvarliga farhågor för folkhälsan och kaffets skadeverkningar. Kaffet har inga skadeverkningar men det framgick av en utredning som gjordes 1912 att missbruk förelåg. I dem lägre samhälls skikten användes kaffet som en betydande del av barnens kost eftersom det dövar hungerskänslan. Det användes som en ersättning för bland annat mjölk då det rörde barnen, och för lagad mat då det gällde vuxna.

Rosta och mala kaffe

Att köpa färdigrostat och malet kaffe är ett 1900-tals påfund. Tidigare köpte man bönorna och rostade dem hemma, i stekpannan på spisen eller i en blecklåda med lock över den öppna elden. En annan variant var den mer utvecklade runda pannan med vev som rörde runt bönorna så att man fick en jämn rostning.

Mortel eller kaffekross med rullande hjul användes i äldre tid för att krossa bönorna. Kaffekvarn började användas på 1700-talet. Vanligast är den fyrkantiga modellen med låda för det malda kaffet.

Koka eller brygga?

Kaffet tillagas i Sverige antingen genom kokning, som är den äldre metoden, eller bryggning, som blev vanligt i slutet av 1800-talet. Kokningen skedde i en kittel som även fungerade som serveringskärl.

Kaffepannan – kaffekittel, kaffepetter…har haft många namn och ändrat utseende allt sedan 1700-talet. Första gången kaffepanna nämns bland hushålls föremålen är i en auktionsförteckning från 1709. Det vanligaste materialet var koppar i de pannor man kokade kaffet i ända in på 1900-talet, då aluminium blev ett alternativ. Kaffepannan var under 1700-talet en exklusiv produkt som inte fanns i många hem.

Typiskt för 1700-tals pannorna är att de är ovala och låga och har kraftiga hankfästen. De tidiga 1800-tals pannorna är runda och har liksom 1700-tals pannorna pipen fastsatt med klamrar och slaglod. Man ser en gulaktig rand runt pipen av den gula lödmetallen och karakteristiska flikar där kopparplåten klippts upp för att flikarna skall “klamra” om varandra före lödningen. De senare 1800-tals pannorna har fals runt pipens fäste. De tidigaste 1800-tals pannorna har hankfästen som baktill är hjärtformade och framtill går ned i något som liknar en hästsko. Senare blir de mera långsträckta och vid århundradets slut görs dem raka och rektangulära.

Kaffepettern på tre ben, var framförallt vanlig på landsbygden och användes över öppen eld. När järnspisarna efter 1870 blev allt vanligare ersattes pettern av pannor med fals, som var avpassade för spisarna.

Serveringskannor

Serveringskannan var finkannan som kaffet hälldes upp i när man fick gäster. Man valde ett så dyrbart material man hade råd till. Kannor av silver var finast och dyrast. Men de flesta fick nöja sig med enklare material som mässing och koppar, men då efterbildade man gärna silvermodellerna. Vanligast var den raka cylindriska med rakt skaft, den gustavianska modellen, som var modern i slutet av 1700-talet men tillverkades under hela 1800-talet.

Försilvrade kannor fick ofta ersätta det riktiga silvret under senare delen av 1800-talet, då man hade uppfunnit galvaniseringsmetoden.

Porslinet var under 1700-talet nästan lika dyrbart som silvret. Men under 1800-talet blev det allt vanligare med porslin. Gustavsberg och Rörstrand tillverkade kaffeserviser. Kaffekannor importerades i från England och Tyskland. De tyska kannorna från senare delen av 1800-talet utmärker sig för en guldglittrande krusidullstil med massor av blommor.