Sjöfarten på 1700-talet

Från och med 1400-talets sista årtionde behärskade europeiska fartyg världshaven överallt där de visade sig. Orsaken var inte så mycket att européerna var bättre sjömän än andra, eller att deras fartyg hade så mycket bättre seglingsegenskaper än de arabiska, indiska eller kinesiska.

I stället berodde överlägsenheten på att de europeiska fartygen var konstruerade för att under lång tid tåla de mycket hårda förhållandena på Nordatlanten, Nordsjön och Östersjön under vinterhalvåret. Därför var de mycket stabilare byggda än vad asiatiska fartyg av samma storlek behövde vara: dessa kunde segla med de jämna passad- och monsunvindarna och behövde bara i undantagsfall uthärda en (nog så våldsam) tropisk cyklon.

En biprodukt av denna stabilitet blev att européerna kunde placera många tunga kanoner utmed fartygens båda sidor nära vattenlinjen, där de inte var till skada för jämvikten, och avfyra dem genom hål i fartygssidan, utan att fartyget skakade sönder av de våldsamma vibrationerna. Asiatiska fartygskonstruktioner tålde inte detta – de kunde på sin höjd ha kanoner på det övre däcket, men inte särskilt många.

Därför kunde först portugiserna, sedan nederländarna och till sist engelsmännen (till en början i konkurrens med fransmännen) bestämma vem som skulle få segla i de östafrikanska och asiatiska farvattnen. De enda utomeuropeiska makter som på 1700-talet kunde hålla européerna borta från farvattnen nära sina egna kuster var Osmanska riket och dess nordafrikanska vasallstater, de s k Barbareskstaterna. Svenska staten betalade under Ostindiska kompaniets tid “beskyddspengar” till guvernören i Alger för att svenska fartyg skulle få vara i fred.

Men för övrigt räknade det svenska ostindiska kompaniet uppenbarligen inte med att ostindiefararna skulle träffa på några stora kaparskepp: de svenska fartygen hade visserligen många kanoner, men de var ganska små. Man litade uppenbarligen på att britter, fransmän och nederländare kunde hålla sjövägarna öppna.