Sjöfarten under 1600-talet

Under 1600-talet var européerna alltså i princip tvungna att uppträda som hövliga gäster i de flesta asiatiska hamnar. Undantaget var nederländarna i nuvarande Malaysia och Indonesien: för att kunna skydda sin ensamrätt på handeln med kryddor drevs det nederländska ostindiska kompaniet in på en ganska kostsam erövringspolitik. På kartan kan Du se hur stor del av övärlden som holländarna behärskade 1763.

Men i början av 1700-talet förändrades läget i Indien. Mughalkejsarna tappade greppet över sitt väldiga imperium (liksom safaviderna i Iran), och provinsguvernörer och lokala vasallfurstar tog den faktiska kontrollen över var sina områden. Detta öppnade nya möjligheter för européerna. De hade nämligen under tiden skaffat sig något annat än silver som gick att sälja i Indien: en ny och för den tiden mycket effektiv militär teknik.

Det visade sig under 1700-talet gång på gång att soldater som var beväpnade och tränade på europeiskt sätt kunde besegra mångdubbelt större indiska arméer. Platschefer i de brittiska och franska handelskompanierna utnyttjade detta för att köpa sig fördelar: de stödde än den ene, än den andre lokale makthavaren med sina europeiska soldater (och indiska soldater som de själva hade utbildat) och kunde till sist i praktiken göra sig till herrar över stora områden innanför kusterna.

Men konkurrensen mellan britter och fransmän ledde också i Indien till krig mellan dem. I det krig som slutade 1763 måste fransmännen ge upp det mesta av sina indiska erövringar, medan britterna fortsatte att kontrollera stora områden, som Du kan se på kartan. I samma krig förlorade fransmännen också sina besittningar i Nordamerika.